Ulla-Britt's blogg

fre, 2014-05-23

Dagen idag en varm dag.  Tjugoåtta grader i solen och en vindstyrka på upp emot 5 m/s, byvind ca 10 m/s. Då kanske man inte skall ge sig ut på en lång cykeltur? Men, har man mentalt förberett sig -  då måste man  bara  genomföra den. Sagt och gjort, vi gjorde det!

Cykelkorgen lastad med halvelva kaffe och lunch. De dagliga rutinerna  kan man ju inte rubba? Det enda som inte hörde till vanligheterna, var en extra flaska vatten.

Visst var det varmt och visst måste man ofta stanna till för att ta sig en klunk vatten.  En kola då och då smakade också  väldigt gott likaså kaffepausen  vid havet. Passerade många villor och såg oftast då kvinnor som låg i sina solstolar och läste. Ja, äldre kvinnor alltså i min ålder. Det var det  jag noterade och började fundera på, vad jag egentligen höll på med. Svettig, törstig och alltid med motvind trampade jag på som om jag skulle hinna till affären innan den stängde.

Varför kan man undra och hela svaret har jag nog inte. Men, visst är det skönt att röra på sig. Se allt vackert som finns runt omkring. Känna sig stolt över att ha genomfört en tur på cykel, en utomordentlig motion för mina artrosknän.

Underbart att sitta i gräset och äta sin medhavda lunch, omgiven av en symfoni av färger bestående av rödblära, hundkäx och lupiner. Myror som promenerade på mina bara ben, kliande ögon och doften av koskit. Då är det verkligen sommar!

Det blev en sträcka på femtiosex km.

 

 

 

tors, 2014-05-08

Att ta allting för givet.

 

Tänk så lätt det är att ta allting för givet! Rinnande vatten, värme och kyla. Elektricitet, som gör det möjligt att använda både roIiga och nödvändiga prylar.

Idag var det inte som vanligt.  Vi hade inget nät! Den fasta telefonen fungerade inte, TV-bilden helt svart, Ipad och dator fick ingen kontakt med yttervärlden! Hur skulle det bli.

Felanmälan så klart och därefter ett SMS.  Ett meddelande som sa, att en tekniker skulle höra av sig inom 24 timmar och att felet skulle vara åtgärdat senast måndag klockan tolv. Va!

Det gick ju inte för sig, varför jag  uppmanade käre maken att på en gång ta kontakt med företaget och med bestämd men vänlig stämma påtala, att hustrun inte ville missa finalen i Let’s dance och absolut inte inte heller Eurovisionsschlagern. Sådana evenemang måste ju ses när det händer och inte några dagar senare!!  

Det gick som det gick trots att hustrun satt mitt emot grimaserande, tecknande  med en blick som kunde få vem som helst att önska sig långt bort. Allt detta på grund av en ful tanke som dök upp i mitt huvud. Tänk om det var så att de som klagade mest och var högljudda, fick en snabbare hjälp!

Dagen idag blev inte som vanligt. Nej, alla skåp och lådor i köket fick sig en rejäl omgång. Gafflar och knivar ligger prydligt uppradade i sina fack. Varenda sak står på givakt i skåpen. Tänk så mycket jag hann! Och, detta bara på grund av frånvaron av ett nät, lite ilska och besvikelse.  Och, dessutom har jag varken hört eller sett någon tekniker på hela dagen och nu är tidsgränsen nådd!

Nu väntar andra skåp, lådor och garderober. Vilket härligt ”slängparty” det skall bli. Det spelar ju faktiskt ingen roll vem som vinner dansskon  men missar förstås Davids härliga kommentarer. Melodifestivalen får jag höra via etern och hoppas på bra kommentatorer, som kan ge levande beskrivningar.

Att ta allting för givet? Det är nog egentligen en lyx. Utan nät en dag? Hur många är inte det? Utan värme, vatten och elektricitet? Alltför många!

Tags:

sön, 2013-08-11

Ensam är inte stark!

Nej, ensam är inte stark. I varje fall inte i vissa situationer. Något som jag med råge fått uppleva denna sommar. En sommar som jag i mitten av juni månad föresatte mig att lämna bakom mig. En sommar som skulle genomlevas och sedan glömmas. Vet inte riktigt nu i dags dato om jag kan stå för de orden. Det blev ändå en fin sommar med många roliga minnen.

Vadan då detta kan man undra? Våren var visserligen kall, regnig och vindarna kraftiga. Cykelturerna blev ändå många. En bra träning inför Tjejvättern. Den dagen Tjejvättern gick av stapeln låg jag på operationsbordet. En krossad axel satta P för hela arrangemanget. Jag hade cyklat omkull.

Fy attan skulle jag vilja säga. Här hade man sett fram emot att ännu en gång få vara med om denna fantastiska dag. En dag tillsammans med familjens flickor, några av deras goda vänner och all festlighet, som dagen skulle innehålla. Missade även prinsessans Madeleines bröllop på TV. Vilken dag!

Här låg man i en sjukhussäng. Försökte förstå vad man gått igenom och vad det skulle innebära. Förstod att operationen var mycket lyckad trots allt. Kunde förstå akutläkarens påstående att en operation var nödvändig då hela kulan var lös i högra övre armbågsbenet. Dessutom en spricka tvärs över benet lite längre ner. Hennes påstående att det eventuellt skulle bli en protes, blev helt plötsligt en verklig bild.

Nej, jag har ingen protes. Jag har en spik som förankrat min kula och som sträcker ner i  överarmsbenet. Dessutom ytterligare fem spikar. Skickligt!

Tror att varje människa har en inneboende vilja att klara sig själv så gott det går, så var det i varje fall för mig. Insåg dock med tydlig markering från min kropp att detta inte var möjligt. Behövde hjälp med det mesta den första tiden. Ville bara sova och glömma att det gjorde ont. Behövde "hemtjänst" dygnet runt!

Ensam är alltså inte stark. Glad att käre maken fanns till hands, tålmodig och villig att ställa upp. Visst kändes det jobbigt att mycket ofta behöva be om hans hjälp men kanske ordstävet "inget ont som har något gott med sig" kan vara sant. Han är numera en hejare på att stryka kläder och bakar världens godaste bullar.

Nu återstår träning och åter träning. Jag gillar det inte!! Det gör ont! Har funnit andra sätt att tackla praktiska saker här i livet. Kroppen med alla dess muskler och lemmar kan användas på många olika sätt. Dessutom är jag väldigt skicklig med vänsterhanden. Hoppas bara att vänster hjärnhalva hängt med.

Nej, som sagt, ensam är inte stark men ibland kanske det är bra att man blir som en trotsig treåring - kan själv!! Och, ni är fantastiska ni alla, ni som behöver men inte har hjälp tjugofyra timmar om dygnet!

                           

 

 

 

 

 

Tags:

fre, 2013-01-25

 

Jag har fått en ny sängkompis – en CPAP! En liten apparat, som jag hoppas mycket på. Något som får mig att känna mig lite piggare och alert!

I en vecka har jag nu tränat att använda den för så känns det verkligen. Varje kväll har numera sin egen lilla procedur. Det tar sin lilla tid. Vatten fyllas på i behållaren och kuddar, en eller två knycklas till! När alla förberedelser är klara, ja då skall masken på. Rätt läge över näsan, band som skall sträckas lagom hårt. Därefter på med on-knappen.

Vet att allt måste få ta sin lilla tid. Vet att somliga klarar detta redan efter en natt men vet också att jag måste ge detta minst en månad för att vara en fullfjädrad CPAP-användare. Förhoppningsvis kommer jag snart fram till något som känns rätt och bra för mig!

Vad an då detta? Jo, förra året uppdagades det att mitt blodtryck var för högt! Det kunde jag inte förstå som alltid haft ett mycket lågt sådant? Trots två gym-pass per vecka, cykelträning minst tre gånger i veckan inför Tjejvättern och däremellan promenader?

Visst är mitt BMI för högt och visst har jag en utvecklad artros i mina knän men rörlig tycktes jag ändå vara. Cykelturerna förlängdes med upp till fem mil. Stavgång i stort sett varje dag och trots detta, ändå för högt.

Efter en blodtrycksserie, som gjordes över ett dygn konstaterades dock, att det farliga trycket var under natten. Detta resulterade i en sömnundersökning och kontentan av denna var mindre trevlig. Det konstaterades då att jag varje natt hade cirka 35 sömnuppehåll per timme. Jag slutade nästan att andas när jag hörde detta och tanken slog mig – när sover jag? Enligt läkaren går min kropp på högvarv när jag slappnar av, kämpar efter luft.

Då förstod jag, varför jag alltid kände mig så trött under dagen! Sov dåligt, javisst, och vaknade ofta flera gånger under natten. Jag som inför mig själv förklarade att detta måste bero på min ålder.

Nu kämpar jag alltså med att lära mig min CPAP, gympar två gånger i veckan, promenerar med stavar och ser framemot att börja cykla. Visst, det blir det Tjejvättern i år igen!

Jag snarkade inte högt och ljudligt. Jag gör eller gjorde andningsuppehåll! Jag förstod nog inte riktigt allvaret bakom detta. Jag gjorde nog människor förskräckta, som av någon anledning måste sova i samma rum som mig. Stackars maken.

En vecka har gått nu och viss känner jag mig mindre trött. Vaknar dock fortfarande flera gånger på natten. Ibland blir det läckage och luft pyser ut vid sidan om. Ibland är det svårt att vända sig och ibland sitter masken på för hårt. Men, jag lever och förhoppningsvis kommer käre maken att få en mycket alert hustru. Och som läkaren uttryckte sig, han kommer kanske inte att orka med mig.

Nu är det många projekt på gång, jag tänker och planerar samt involverar käre maken i dessa. Han har redan förstått att något händer!

 

                                                                   

 

 

Tags:

tis, 2013-01-15

Ny dag och nytt år. En fortsättning på något som redan börjat. Det är frågan eller kanske inte?

Nu är det dock ett helt nytt år 2013 och halva första månaden har snart passerat.  Ett år med nya förväntningar. Nya löften som getts,  uttalats högt eller som en tanke hos mig själv.

På nyårsaftonens kväll, strax efter tolvslaget riktade jag frågan till de av familjen som var närvarande. Ni må tro att de hade många kloka funderingar och svar. Ett av barnen skrev följande dagen efter på sin FaceBook-sida:

På tal om nyårslöften så här i natten familjen emellan...när det blev min tur tänkte jag: "Vad?!" "Vad ska jag lova?!" Jo, jag ska under 2013 bevara det fina liv jag lever och utveckla det jag vill utveckla! Det får bli mitt fokus! :)

Ni må tro att detta gladde mig mycket! Är inte detta något vi alla kan stå upp för! Visst finns det saker man vill förändra både på det fysiska och det mentala planet. Visst kan nyårsklockorna vara ett startskott till att allvarligt försöka förändra något både för sig själv och andra.

Jag vet vad jag vill förändra från min egen personliga plattform. Kommer i varje fall att göra allvarliga försök. Men, för säkerhets skull, är det  bara jag som vet om dem.

Vad jag vet ändå är att detta år kommer att bli ett händelserikt och fantastiskt år! Många i familjen kommer att springa Göteborgs-varvet, en fest för oss alla. Många kommer att cykla Tjej-Vättern, Halv-Vättern och Vättern-rundan.  Även det ett fantastiskt sätt att mötas.

Ett av familjens barnbarn tar studenten. Två killar i barnbarnsskaran kommer troligtvis att ta körkortet.

Där tar inte de förväntade festligheterna slut utan ser även framemot bröllopsfest i augusti månad. Alltså, ett år fyllt av trevligheter. Ser även framemot att möta två nya världsmedborgare. Ett som jag blir gamla faster till och ett nytt litet barnbarn att lära känna.

 Nu gäller det bara att lägga sig i träning för att orka med. Startar på gym i morgon och cykelträning när vårsolen blir varmare  inför Tjej-Vättern. Javisst, jag har ju en personlig tid att slå!!

Måste även  börja sy min Västerbottensdräkt! Handsöm! Den kan komma väl till pass under årets alla begivenheter.

Visst finns det förväntningar och önskningar hos oss alla men egentligen, vad är det inte man främst av allt önskar? Fred på jorden, en strålande sol och lyckliga människor.  "Huvudsaken man får vara frisk och äta sig mätt" som min gamla mormor sade . Nu låter jag som en väldigt gammal äldre människa. Visst, inte gammal men jag har levt skapligt länge!

                                                                 

(Obs har lånat bilden från ett bildarkiv, alltså inte jag i egen hög person.)

 

Tags:

mån, 2012-12-03

 

Då är man 70+ då. Eller som en av mina goda vänner sade – första steget mot 80! Hur man nu skall tolka det påståendet?

Måste nog erkänna att de sista veckorna före födelsedagen var lite underliga? Det kändes inte bra att kliva över 70-strecket. Kunde inte riktigt förlika mig med att nu borde man vara en tant!

Såg framöver mig Julia Ceasar med fotriktiga rejäla skor, handväskan i ett krampaktigt grepp och hatten med hattnål. Jag känner mig nog inte som sådan ännu eller så har det bara hänt utan att jag märkt detta.

 

Käre maken var också lite underlig veckorna före födelsedagen. Nej, jag misstänkte ingenting men ibland gav han mig lite undflyende svar. Nu har jag förklaringen. Med en suck av lättnad sade han nämligen idag, att livet just nu kunde uppdelas i tiden före födelsedagen och efter.

Det blev en härlig födelsedag. Visste förstås att de flesta av familjens barn skulle komma hem på söndagen. Det sade de i varje fall. Det fanns flera olika skäl till varför de inte kunde komma tidigare utan enbart på själva födelsedagen.

Det var vad jag förväntade mig. En lugn dag tillsammans med närmsta familjen och en god middag. Diskuterade middagsförslag och tårtbeställning med maken, som lovade att ordna allt. Ingenting blev som jag hade beställt!

Hur blev det då. Jo, lördag klockan två kom två av mina ”gamla” kollegor och hämtade mig. Att de skulle göra så, fick jag veta genom telefonsamtal dagen före. Ordern lydde, klar klockan två och finklädd. Tänkte inte efter så mycket då men blev glad över att de inte sa, baddräkt. Varbergs kallbadhus kändes inte lockande. Kosan styrdes istället till Åsa hembageri. En kopp kaffe, kaka och trevligt samtal.

Där slutade inte det hela. Med bindel för ögonen kördes en biltur genom hela Åsa. Karusellkörning i rondellerna. Blev helt bortkollrad, jag som brukar ha kontroll!!

Det blev en härlig fest. Familj, vänner och släktingar hitresta från när och fjärran. De kom för att fira mig!!! Många goa’ kramar och tårar. Förstod inte att allt detta hände mig. Något bara för att göra denna fest till något för mig att minnas så länge jag kan.

God mat från vår hovleverantör Watson i Åsa. Ett varierat program med sång och lekar som våra barn anordnat. Allt detta planerat sedan länge med egen mailadress och FB-sida. Jag som brukar ha koll!!

Jag vågade släppa kontrollen eller rättare sagt jag kunde inte göra annat. Tacksam över alla hälsningar och gratulationer jag fått på allehanda sätt. Presenter blev det också och som, äldsta dottern sade, att köpa en present till någon som redan har allt inklusive fantastiska barn, är inte lätt. Vill hon ha det och inte har det, går hon ut och köper det. Med de orden överlämnade hon presenten från alla barnen.

Nu har jag fått ett nytt projekt  – hemvävda tyger, mönster och beskrivning till en Västerbottensdräkt. Allt skall sys för hand enligt kusinens hustru, textillärare med stor kännedom om folkdräkter i Sverige. Jag vet i varje fall av två festliga tillfällen i familjen som händer nästa år. Det blir väl bara att variera mellan att cykelträna inför Tjejvättern, hand- och hålsöm denna vår.

Tack alla ni som gjorde min dag till den glädjens dag det blev! Idag är det måndag, en härlig vinterdag med snö och jag är nu sjuttio år och en dag!

 

Tags:

lör, 2012-11-10

 

Vi är med katt! En inneboende och så kommer det att vara i några veckor till. Vadan då detta kan man fråga sig och svaret är enkelt. Kattens matte tillika vår yngsta dotter har åkt på semester och blir borta i fem veckor!

Ibland blir man katt- eller hundvakt. Helt apropå så där. Allt beroende på när någon av våra djurälskande vuxna barn skall åka bort. Jag klagar inte. Det är bara trevligt! Genom åren har det blivit en del olika hundar och katter. Alla med olika personlighet och temperament.

Enklast är kanske att ta hand om sonens ledarhund. Enda nackdelen är att den gärna vill utforska världen, rymma. Om man då normalt inte behöver tänka på stängda dörrar, kan det bli problem. Det vet vi.

Den sista tiden har det blivit mest att vara kattvärd. En sons söta lilla kisse,  Lill-Darth hämtad från Norrland och en dotters Ragdoll, Harmony. Ibland är de här båda två och det gillar varken den ena eller den andra. Då får vi ibland dela upp huset i två zoner med stängda dörrar emellan.

Lill-Dart är en pigg liten kisse som vill vara både högt och lågt. Ibland hittar man henne på gardinstången. Då förstår man varför sonen inte har några glesvävda, hängande gardiner i sina fönster.

Harmony uppför sig som en typisk Ragdoll, tror jag? Tycker om att bli klappad och smekt över pälsen. Uppför sig som en riktig dam! Utom ibland! Hon älskar nämligen när någon leker med henne, med snören. I vårt hem ligger det numera snören överallt. När hon vill leka, lägger hon sig på ett snöre och tittar uppfordrande på oss.

Idag kände hon sig nog väldigt uttråkad. Hon samlade ihop alla snören i en hög. Lade sig på dem, jamade högt och uppfordrande.

Om någon som ser mig och undrar vad jag gör,  när jag går runt i huset fram och tillbaka? Förklaringen är enkel, jag går omkring med ett snöre och en vit ullig, gullig katt som följeslagare.

 

                                                                 

                                                     

 

Tags:

tis, 2012-10-09

 

Go’kväll Världen! 
 
I helgen har jag gjort något som många av er gjort många gånger förut. För första gången i mitt liv har jag plockat trattkantareller. Första gången som jag följer processen från att plocka, rensa och ta hand om dem – det är nytt för mig.  Plocka hjortron på stora myrar känns mera hemvant. 
 
Förra året fick vi färdigplockade, rensade och förvällda trattkantareller. Det var bara att lägga in i frysen. Allt detta tack vare våra älskade ungar. Vilket jobb det då gjorde. Det förstår jag nu! Och, detta bara för att glädja oss! Vilken lycka!
 
 
I år skulle vi plocka själva. Där gick vi de stora värmländska skogarna tillsammans med barn och barnbarn. Solen sken, temperatur och vindförhållanden alldeles perfekta. Kaffet smakade ypperligt och tystnaden var underbar. Inget som störde den stilla ron. Man mådde gott!
 
 
 
 
Där gick jag med mina stavar med blicken riktad nedåt. Väl medveten om mina tillkortakommanden, ville jag försöka undvika alla vattenfyllda hål och finna fast mark att gå på. Ojämnheter och nivåskillnader, även små sådana, gör ont i mina knän. Men, jag gör det på mitt sätt. Man gör så gott man kan. 
 
Det måste finnas många fantastiska människor i vårt avlånga land som gör det på sitt sätt. Många finurliga lösningar som fungerar för dem i vardagen. Många, som tyvärr inte har samma möjlighet att uppsöka en skogsglänta och bara njuta av lugnet och stillheten. Jag kan det – lyckliga jag!
 
Visserligen ramlade man på ändan ibland och visst trampade man ner i vattenfyllda hål och blev blöt om fötterna, men vad gjorde väl det. En mormor i skogen kan väl få bjuda på lite glada skratt!
 
En underbar helg med sol, skratt och lite uppe i det blå kanske? Ett av barnbarnen med sin pappa var bevisligen det.
 
Jag har gått i för mig oländig terräng. Snart kan jag bestiga berg eller flyga skärm?
 
 
ons, 2012-09-26

 

God Eftermiddag Världen!
 
Har man en blogg bör man väl skriva i den med jämna mellanrum. Så har dock inte varit fallet. Försöker tänka ute minst tusen ursäkter men jag tror inte att de gills. Tusen tankar, minst, som far genom huvudet varje dag. Alltid något att tänka till om, något att skriva om.
 
Hur jag skulle formulera detta inlägg fanns under dagens cykeltur. Grannens vimpel rörde sig knappt, temperaturen lagom och inget regn! Då är det skönt att äntra min Apollo och bege mig till nästa by för att göra erforderliga inköp. Det blev bland annat ett paket hjorthornssalt i korgen även denna gång. Trots alla goda väderleksmässiga förutsättningar tycktes det ändå var motvind??  Kanske inte så konstigt, då man cyklar över öppna fält och utmed havet. Käre maken hade en annan förklaring. Motvinden berodde nog på att vi cyklade fort!
 
Tusen tankar ja, som kommer och går. Tankar, som präglas av vad man just nu upplever och har upplevt. Tankar, som stämmer en till eftertänksamhet och gör en tacksam över livet. Vilken lycka att kunna sätta sig på cykeln och cykla iväg. Vilken lycka att vakna, sträcka ut handen för att känna käre makens närvaro. Oräkneliga lyckor att vara tacksam över.
 
Vadan dessa tankar? Jo, när någon i ens närmaste familj drabbas av det där hemska som kallas hjärntumör och en efterföljande stroke. Då tänker man till. Han som var en glad och energisk motionär, alltid på språng, en renlevnadsman med stor aptit på livet. Med ett enda slag förändras det och blir till något annat.
 
Nu har sex veckor gått. Nu börjar det vända. En lång kamp för att komma igen men som självklart kommer att lyckas. Det är nog bara vi som står runt omkring som är otåliga. Vi vill att det skall vända snabbt.
 
Jag har varit med om detta en gång tidigare. Visserligen för mer än trettio år sedan och mina stora barns far. Det är svårt att se någon man älskar lida. Svårt att stå utmed och veta att man inget kan göra. Svårt att samtidigt vara en bra mamma till sina minderåriga barn. Alla känslor finns kvar och under dessa veckor gjorde de sig påminda.
 
Tänker nu på alla de som befinner sig i en sådan situation. Ni är fantastiska – jag vet!
 
 
 
 
tors, 2012-08-30

Hej all ni!

Det var länge sedan jag skrev men…. Vet inte hur jag skall sammanfatta allt som skett denna sommar! En sommar som bara verkar ha försvunnit men jag var ju med och har många härliga minnen.

Det blev en annorlunda sommar detta år. Inte med tanke på vädret utan av många andra orsaker. Vistelserna i sommarstugan i Stöcksjö blev lite längre och fler än vanligt. Kära besök av barn och barnbarn, målning av stugorna, födelsedagsfirande och mycket annat. Sommaren har alltså gått i familjens tecken.

Nu börjar hösten ge sig tillkänna.  Nu försöker vi ta tillvara trädgårdens alla produkter. Nu mörknar det på kvällen och vi tänder ljus!

Min blogg kommer att uppdateras lite oftare och ni som följt min käre makes äventyr med ekorren, kan jag rapportera följande: Benställningen är försedd med plåt och nätet utbytt. Ekorren har inte återkommit!

Nu sitter vi i vårt uterum och ser på alla småfåglar och lär oss namnen igen! Är det inte så att när man är pensionär skall man mata småfåglar?

Sidor

Prenumerera på RSS - Ulla-Britt's blogg