Ulla-Britt's blogg

Jag har fått en ny sängkompis – en CPAP! En liten apparat, som jag hoppas mycket på. Något som får mig att känna mig lite piggare och alert!

I en vecka har jag nu tränat att använda den för så känns det verkligen. Varje kväll har numera sin egen lilla procedur. Det tar sin lilla tid. Vatten fyllas på i behållaren och kuddar, en eller två knycklas till! När alla förberedelser är klara, ja då skall masken på. Rätt läge över näsan, band som skall sträckas lagom hårt. Därefter på med on-knappen.

Vet att allt måste få ta sin lilla tid. Vet att somliga klarar detta redan efter en natt men vet också att jag måste ge detta minst en månad för att vara en fullfjädrad CPAP-användare. Förhoppningsvis kommer jag snart fram till något som känns rätt och bra för mig!

Vad an då detta? Jo, förra året uppdagades det att mitt blodtryck var för högt! Det kunde jag inte förstå som alltid haft ett mycket lågt sådant? Trots två gym-pass per vecka, cykelträning minst tre gånger i veckan inför Tjejvättern och däremellan promenader?

Visst är mitt BMI för högt och visst har jag en utvecklad artros i mina knän men rörlig tycktes jag ändå vara. Cykelturerna förlängdes med upp till fem mil. Stavgång i stort sett varje dag och trots detta, ändå för högt.

Efter en blodtrycksserie, som gjordes över ett dygn konstaterades dock, att det farliga trycket var under natten. Detta resulterade i en sömnundersökning och kontentan av denna var mindre trevlig. Det konstaterades då att jag varje natt hade cirka 35 sömnuppehåll per timme. Jag slutade nästan att andas när jag hörde detta och tanken slog mig – när sover jag? Enligt läkaren går min kropp på högvarv när jag slappnar av, kämpar efter luft.

Då förstod jag, varför jag alltid kände mig så trött under dagen! Sov dåligt, javisst, och vaknade ofta flera gånger under natten. Jag som inför mig själv förklarade att detta måste bero på min ålder.

Nu kämpar jag alltså med att lära mig min CPAP, gympar två gånger i veckan, promenerar med stavar och ser framemot att börja cykla. Visst, det blir det Tjejvättern i år igen!

Jag snarkade inte högt och ljudligt. Jag gör eller gjorde andningsuppehåll! Jag förstod nog inte riktigt allvaret bakom detta. Jag gjorde nog människor förskräckta, som av någon anledning måste sova i samma rum som mig. Stackars maken.

En vecka har gått nu och viss känner jag mig mindre trött. Vaknar dock fortfarande flera gånger på natten. Ibland blir det läckage och luft pyser ut vid sidan om. Ibland är det svårt att vända sig och ibland sitter masken på för hårt. Men, jag lever och förhoppningsvis kommer käre maken att få en mycket alert hustru. Och som läkaren uttryckte sig, han kommer kanske inte att orka med mig.

Nu är det många projekt på gång, jag tänker och planerar samt involverar käre maken i dessa. Han har redan förstått att något händer!

Ny dag och nytt år. En fortsättning på något som redan börjat. Det är frågan eller kanske inte?

Nu är det dock ett helt nytt år 2013 och halva första månaden har snart passerat.  Ett år med nya förväntningar. Nya löften som getts,  uttalats högt eller som en tanke hos mig själv.

På nyårsaftonens kväll, strax efter tolvslaget riktade jag frågan till de av familjen som var närvarande. Ni må tro att de hade många kloka funderingar och svar. Ett av barnen skrev följande dagen efter på sin FaceBook-sida:

På tal om nyårslöften så här i natten familjen emellan...när det blev min tur tänkte jag: "Vad?!" "Vad ska jag lova?!" Jo, jag ska under 2013 bevara det fina liv jag lever och utveckla det jag vill utveckla! Det får bli mitt fokus! :)

Ni må tro att detta gladde mig mycket! Är inte detta något vi alla kan stå upp för! Visst finns det saker man vill förändra både på det fysiska och det mentala planet. Visst kan nyårsklockorna vara ett startskott till att allvarligt försöka förändra något både för sig själv och andra.

Jag vet vad jag vill förändra från min egen personliga plattform. Kommer i varje fall att göra allvarliga försök. Men, för säkerhets skull, är det  bara jag som vet om dem.

Vad jag vet ändå är att detta år kommer att bli ett händelserikt och fantastiskt år! Många i familjen kommer att springa Göteborgs-varvet, en fest för oss alla. Många kommer att cykla Tjej-Vättern, Halv-Vättern och Vättern-rundan.  Även det ett fantastiskt sätt att mötas.

Ett av familjens barnbarn tar studenten. Två killar i barnbarnsskaran kommer troligtvis att ta körkortet.

Där tar inte de förväntade festligheterna slut utan ser även framemot bröllopsfest i augusti månad. Alltså, ett år fyllt av trevligheter. Ser även framemot att möta två nya världsmedborgare. Ett som jag blir gamla faster till och ett nytt litet barnbarn att lära känna.

 Nu gäller det bara att lägga sig i träning för att orka med. Startar på gym i morgon och cykelträning när vårsolen blir varmare  inför Tjej-Vättern. Javisst, jag har ju en personlig tid att slå!!

Måste även  börja sy min Västerbottensdräkt! Handsöm! Den kan komma väl till pass under årets alla begivenheter.

Visst finns det förväntningar och önskningar hos oss alla men egentligen, vad är det inte man främst av allt önskar? Fred på jorden, en strålande sol och lyckliga människor.  "Huvudsaken man får vara frisk och äta sig mätt" som min gamla mormor sade . Nu låter jag som en väldigt gammal äldre människa. Visst, inte gammal men jag har levt skapligt länge!

(Obs har lånat bilden från ett bildarkiv, alltså inte jag i egen hög person.)

Då är man 70+ då. Eller som en av mina goda vänner sade – första steget mot 80! Hur man nu skall tolka det påståendet?

Måste nog erkänna att de sista veckorna före födelsedagen var lite underliga? Det kändes inte bra att kliva över 70-strecket. Kunde inte riktigt förlika mig med att nu borde man vara en tant!

Såg framöver mig Julia Ceasar med fotriktiga rejäla skor, handväskan i ett krampaktigt grepp och hatten med hattnål. Jag känner mig nog inte som sådan ännu eller så har det bara hänt utan att jag märkt detta.

Käre maken var också lite underlig veckorna före födelsedagen. Nej, jag misstänkte ingenting men ibland gav han mig lite undflyende svar. Nu har jag förklaringen. Med en suck av lättnad sade han nämligen idag, att livet just nu kunde uppdelas i tiden före födelsedagen och efter.

Det blev en härlig födelsedag. Visste förstås att de flesta av familjens barn skulle komma hem på söndagen. Det sade de i varje fall. Det fanns flera olika skäl till varför de inte kunde komma tidigare utan enbart på själva födelsedagen.

Det var vad jag förväntade mig. En lugn dag tillsammans med närmsta familjen och en god middag. Diskuterade middagsförslag och tårtbeställning med maken, som lovade att ordna allt. Ingenting blev som jag hade beställt!

Hur blev det då. Jo, lördag klockan två kom två av mina ”gamla” kollegor och hämtade mig. Att de skulle göra så, fick jag veta genom telefonsamtal dagen före. Ordern lydde, klar klockan två och finklädd. Tänkte inte efter så mycket då men blev glad över att de inte sa, baddräkt. Varbergs kallbadhus kändes inte lockande. Kosan styrdes istället till Åsa hembageri. En kopp kaffe, kaka och trevligt samtal.

Där slutade inte det hela. Med bindel för ögonen kördes en biltur genom hela Åsa. Karusellkörning i rondellerna. Blev helt bortkollrad, jag som brukar ha kontroll!!

Det blev en härlig fest. Familj, vänner och släktingar hitresta från när och fjärran. De kom för att fira mig!!! Många goa’ kramar och tårar. Förstod inte att allt detta hände mig. Något bara för att göra denna fest till något för mig att minnas så länge jag kan.

God mat från vår hovleverantör Watson i Åsa. Ett varierat program med sång och lekar som våra barn anordnat. Allt detta planerat sedan länge med egen mailadress och FB-sida. Jag som brukar ha koll!!

Jag vågade släppa kontrollen eller rättare sagt jag kunde inte göra annat. Tacksam över alla hälsningar och gratulationer jag fått på allehanda sätt. Presenter blev det också och som, äldsta dottern sade, att köpa en present till någon som redan har allt inklusive fantastiska barn, är inte lätt. Vill hon ha det och inte har det, går hon ut och köper det. Med de orden överlämnade hon presenten från alla barnen.

Nu har jag fått ett nytt projekt  – hemvävda tyger, mönster och beskrivning till en Västerbottensdräkt. Allt skall sys för hand enligt kusinens hustru, textillärare med stor kännedom om folkdräkter i Sverige. Jag vet i varje fall av två festliga tillfällen i familjen som händer nästa år. Det blir väl bara att variera mellan att cykelträna inför Tjejvättern, hand- och hålsöm denna vår.

Tack alla ni som gjorde min dag till den glädjens dag det blev! Idag är det måndag, en härlig vinterdag med snö och jag är nu sjuttio år och en dag!

Vi är med katt! En inneboende och så kommer det att vara i några veckor till. Vadan då detta kan man fråga sig och svaret är enkelt. Kattens matte tillika vår yngsta dotter har åkt på semester och blir borta i fem veckor!

Ibland blir man katt- eller hundvakt. Helt apropå så där. Allt beroende på när någon av våra djurälskande vuxna barn skall åka bort. Jag klagar inte. Det är bara trevligt! Genom åren har det blivit en del olika hundar och katter. Alla med olika personlighet och temperament.

Enklast är kanske att ta hand om sonens ledarhund. Enda nackdelen är att den gärna vill utforska världen, rymma. Om man då normalt inte behöver tänka på stängda dörrar, kan det bli problem. Det vet vi.

Den sista tiden har det blivit mest att vara kattvärd. En sons söta lilla kisse,  Lill-Darth hämtad från Norrland och en dotters Ragdoll, Harmony. Ibland är de här båda två och det gillar varken den ena eller den andra. Då får vi ibland dela upp huset i två zoner med stängda dörrar emellan.

Lill-Dart är en pigg liten kisse som vill vara både högt och lågt. Ibland hittar man henne på gardinstången. Då förstår man varför sonen inte har några glesvävda, hängande gardiner i sina fönster.

Harmony uppför sig som en typisk Ragdoll, tror jag? Tycker om att bli klappad och smekt över pälsen. Uppför sig som en riktig dam! Utom ibland! Hon älskar nämligen när någon leker med henne, med snören. I vårt hem ligger det numera snören överallt. När hon vill leka, lägger hon sig på ett snöre och tittar uppfordrande på oss.

Idag kände hon sig nog väldigt uttråkad. Hon samlade ihop alla snören i en hög. Lade sig på dem, jamade högt och uppfordrande.

Om någon som ser mig och undrar vad jag gör,  när jag går runt i huset fram och tillbaka? Förklaringen är enkel, jag går omkring med ett snöre och en vit ullig, gullig katt som följeslagare.

Hej all ni!

Det var länge sedan jag skrev men…. Vet inte hur jag skall sammanfatta allt som skett denna sommar! En sommar som bara verkar ha försvunnit men jag var ju med och har många härliga minnen.

Det blev en annorlunda sommar detta år. Inte med tanke på vädret utan av många andra orsaker. Vistelserna i sommarstugan i Stöcksjö blev lite längre och fler än vanligt. Kära besök av barn och barnbarn, målning av stugorna, födelsedagsfirande och mycket annat. Sommaren har alltså gått i familjens tecken.

Nu börjar hösten ge sig tillkänna.  Nu försöker vi ta tillvara trädgårdens alla produkter. Nu mörknar det på kvällen och vi tänder ljus!

Min blogg kommer att uppdateras lite oftare och ni som följt min käre makes äventyr med ekorren, kan jag rapportera följande: Benställningen är försedd med plåt och nätet utbytt. Ekorren har inte återkommit!

Nu sitter vi i vårt uterum och ser på alla småfåglar och lär oss namnen igen! Är det inte så att när man är pensionär skall man mata småfåglar?

Nu är det gjort! Nu är detta mål nått! Målet i Motala en lördag i juni 2012 och det känns underbart härligt!

Om någon sagt till mig för flera år sedan, eller om tanken bara funnits i min egen fantasi, att det år jag fyller 70, skulle cykla 10 mil? Nej, det hade känts helt orimligt! Men, nu har jag gjort det och innerst inne är jag faktiskt väldigt stolt. Den känslan är kanske den allra viktigaste.

Fredagen den 8 juni började hela äventyret. Bilfärd mot Motala för att hämta ut nummerlapp och chips. Konstaterade då att det fanns flera äldre kvinnor som skulle cykla. En del med samma rondör som jag själv och där klädsel samt utrustning inte var det viktigaste!

En tidig kväll i en stuga vid Bråviken med familjemedlemmar och uppstigning klockan fem på morgonen. Då undrade man faktiskt  vad man givit sig in på. Det regnade och cirka tio grader varmt. Då kändes det inte kul att äta havregrynsgröt och göra sig i ordning!!

En spänd förväntan framme vid starten. Någon måste gå på toa, någon måste fylla på vatten och någons fäste till växelvajern har gått sönder! Lite lagom stress strax så där före start och den enda som stod lugn, var jag. Allting ordnade sig och nu var det snart dags för mig och tre döttrar i familjen. 

Det blev en sju timmar lång cykelfärd med avbrott för tre ordentliga pauser. Vi cyklade i ömsom regn och solsken, uppför Omberg och ner. Visst måste jag gå upp för denna branta backe men vad gjorde väl det. Vi hade kul! Det var en folkfest. Glada tillrop under färden och inte minst samtal med andra cyklister. 

Visst blir man glad när man i startfållan möter en nästan jämårig kvinna med en härlig inställning till det hela. Det var tredje gången hon cyklade. I år skulle hon försöka slå sitt personliga rekord. Förra året passerade hon tre cyklister. I år skulle hon försöka passera fyra. Glatt vinkande passerade hon oss fyra efter vägen - nu var målet nått!

Visst blir man imponerad när man flera gånger,  efter varje depåstopp,  passerar den äldre kvinnan, som i lugnt, makligt tempo trampar sin cykel. Hon hann säkert fram till mål innan linan drogs!

Visst  känns det bra när man med stor möda styr sin cykel uppför branta backar får sällskap med någon, som säger att snart är krönet nått och det bär av nerför!!

Visst känns det underbart när man ser sin alldeles egna supporterskara. Vid sista depån, två mil från mål, fanns ett ett stort plakat med  texten: "Kämpa på mamma, mormor och mostrar. Heja! Heja!" Och, det var riktad till oss! Då orkar man de sista milen och cyklingen går som en dans.

Det blev en fantastisk upplevelse, en 70-årspresent från familjens tre döttrar, som jag fick dela med dem. De var fantastiska. Följde mig hela vägen med glada tillrop som "glöm inte att dricka" eller "växla ner".  Ibland kom uppmaningarna med några sekunders mellanrum från tre olika håll. Ni är underbara!!!

Nu har jag en medalj som minne av denna cykelfest. En medalj som för mig har samma dignitet som en OS-medalj av guld. 

Jag har gjort det, gick i mål och dessutom fått uppleva känslan av att vara pigg, glad och stolt! 

Nu närmar det sig!! Dagen C som står för för cykling 10 mil! Det känns faktiskt lite oroande: Visserligen har jag tränat. Cyklat varannan dag i sol, regn och blåst men ny kryper oron närmare. Är det tillräckligt? Denna sista vecka har det inte blivit någon träning alls. Har tyvärr känt mig lite krasslig. En lätt förkylning som absolut inte får bli sämre. Jag fryser, har ont i mina leder och huvud. 

Helt galet kan man nog tänka. Att närmare 70 år sätta sig på en vanlig treväxlad tantcykel med cykelkorg och ge sig iväg på detta äventyr? Kanske det men ........

Det är bara att ta det lugnt, säger många till mig. Det fixar du. Vad duktig du är! Nej, jag är inte duktig, jag kämpar!!

Nu vill jag bara att känna mig pigg och kry. Att regnmolnen som syns på väderkartorna denna lördag, försvinner helt och hållet. Jag vill inte bli våt och kall!! Jag vill genomföra denna dag tillsammans med familjens tre underbara döttrar. Jag vill att det skall bli ett fint och förglömligt minne för oss alla. 

Håll tummarna!